konsumtion

Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin härförleden? Om du nu inte råkar ha fått nog av 50-talsnostalgi, maffiga bilar, dinosaurier och andra monster som löper amok, zombies, jätteinsekter och mordgalna clowner (och ärligt talat – får man någonsin nog av alla dessa saker?) bör du snarast lägga händerna på Bulletproof Coffin-tecknaren Shaky Kanes (alias Michael Coulthard) Monster Truck: Automobiles, Monsters and Mayhem – den kom ut i november förra året men har precis kommit ut i uppjazzat nytryck med bl a bättre färgläggning.

Det här är en korsning mellan konstbok och serie: visst presenterar Coulthard en slags berättelse, men bara med en ruta per sida (eller snarare varannan sida) – i liggande widescreenformat, verkligen roadmoviemässigt. Det är en kryptisk, poetisk historia om en namnlös truckförare (vars person man ej får se förrän på sida 41 av 50) på psykedelisk färd genom ett landskap befolkat av gigantiska leksaker och monster enligt ovan. För det mesta bildar absurditeterna bara bakgrund för föraren, som mest är en passiv iakttagare – men då och då behöver han väja när fantasifostren kommer för nära (t ex för en grupp cowboys som ägnar sig åt att driva jätteinsekt-boskap), och mot slutet genomgår hans bil oförklarligt en Kafka-artad förvandling…

Det här är en kärleksfull och samtidigt lätt skräckinjagande hyllning till amerikansk populärkultur från förr – i sin behandling av americana är Coulthard helt klart besläktad med popkonstens företrädare, liksom litterära skildrare av Amerikas baksida som t ex William S Burroughs och Hubert Selby Jr. Den destruktiva tematiken till trots (på sant drive in-maner slåss naturligtvis berättelsens monster ständigt med varandra) är det här ingen uppgörelse, snarare en hyllning (liksom ju The Bulletproof Coffin var en hyllning till framförallt Jack Kirbys tidiga pulpserier) – seriens spartanska stads- och landsvägsbakgrunder kunde till exempel vara hämtade från en muterad Edward Hopper. De korta textrader, ibland nästan haiku-mässiga, som får ackompanjera Coulthards teckningar, är heller inte speciellt konfrontativa utan snarare rapporter från en iakttagare som både är delaktig i, och främmande inför, det han ser.

En märkligt meditativ serieupplevelse – inte omedelbart tilltalande för den som kräver handling i sina serier, men för den med intresse för en viss typ av 50-60-talsestetik finns här mycket att hämta. ”At the drive-in the giant astronaut slugs it out with the Empire State human”, som det  t ex heter på s 33.

Minnen med: Leonard Cohen

Just när både jag och en massa musiker (inklusive hans egen son) plötsligen snöar in på Leonard Cohen igen så släpper farbrorn en ny skiva, ”Old Ideas”. Till och med titeln är en gammal idé – han ville egentligen döpa sin förra, åtta år gamla skiva till det, men var rädd att folk skulle tro att det bara var ännu ett best of-album. Så han sparade titeln tills nu istället.

Och vissa låtar är verkligen väldigt bra. Gamla, akustiska, vackra, melankoliska, orubbliga, nostalgiska Leonard som sjunger så att löven tystnar och kvinnor blir lite svaga. Andra… not so much. Men nåt som är bra rakt igenom är att Sara Martinsson trippade ner i SVTs enorma, vindlande arkiv strax innan stängning idag och kom tillbaka, lika blondrufsigt stylish som innan, med det här fantastiska klippet. Här pratar Leonard med sexperten Malena Ivarsson i progammet ”Fräcka Fredag”. Det är min present till dig den här fredan. Det har du förtjänat. PS. Den här syntfasen alltså, tänk att den är över nu. Bara det liksom.

Gud vad undermåligt arbetsnamnet på min resumé av veckans minnesvärda händelser minus de som PSL redan haft med i sin resumé är.

Hursomhelst idag blir det en topp 3 och den lyder:

1. RIP Eiko Ishioka, en av Japans främsta formgivare/kostymörer/designers som bland mycket mycket annat ligger bakom Miles Davis ”Tutu”-omslag, Grace Jones mozartzebradräkt och Björks Cocoonvideo. En riktig genidam. 73 år blev hon. (Och här är NY Times dödsruna).

ps. Hon gjorde även denna. Alla reklamfilmer borde gå ut på att Faye Dunaway skalar och äter ett ägg. Då hade reklambranschen haft ett mycket bättre rykte.

2. Jag som ägnar oproportionerligt mycket tid åt att försöka förutspå olika saker har nu fått vatten på min ”undrar hur länge det dröjer innan Azealia Banks färgar håret på nåt festligt sätt”-kvarn. Igår uppträdde hon hemma hos Karl Lagerfeld med mylittlepony-randigt hår. (Alla fick en ipad till efterrätt – marängsviss är så 2011/1984/1962? Jaha, slutet av 1800-talet tydligen).

3. Lianne Le Havas ”Forget” (som jag postat i Shlohmoremixform tidigare) har fått en fin pastellfärgad collagevideo. Vilken fantastisk röst hon har. Rökig och varm som whisky om det hade varit gott. Och sen är hon ju för jäkla fin. Jag hoppas/tror/gissar att hon kommer vara exakt överallt inom mycket kort.

Och med tar vi helg. xx

Då lyfte hon på huvudet och log mot mig. Inget Hollywood- smil utan ett mänskligt. Bert Stern fotograferade Marilyn Monroe. Jag tog en bild på Norma Jeane Baker.

Ni har väl inte missat årets första Icon? Riktigt mycket bra läsning där. Inte minst det storslagna omslagsjobbet förstås. Där Marcus Joons och Bjarne Jonasson flyger till Jamaica för att åka jetski, spela backgammon och dricka rom med Chris Blackwell, mannen som upptäckte Bob Marley. Men vi fastnade också för intervjun med svenske arkitekten Magnus Larsson som vill bygga ett 600 mil långt sandslott genom hela Sahara. Eller den fina lilla historien om när Leif Erik Nygårds tog den allra sista bilden på Marilyn Monroe. Plocka upp och läs i helgen. Det ska vi göra.

Efter en tuff månad i julklappsinköpens efterdyningar kom onsdagen som en skänk från ovan, när årets hittills mest efterlängtade lön landade på våra konton. Så den naturliga frågan blir förstås: Vad gör Du i helgen? Firar? Betalar av kreditskulden? Skänker en slant till Whitney Houston (som ju ska ha gjort av med sina)?

Här är redaktionens svar men vi hoppas även att ni lägger till era i kommentarsfältet!

Lisa Milberg: Eftersom jag är min egen (ganska dåliga) chef så fick jag ingen lönecheck den 25:e. Däremot har jag tydligen bestämt att jag ska jobba dubbla pass idag för ikväll spelar jag skivor – med han som kallas Lång-Kalle – på Miss Voon i Stockholm. Resten av helgen ska jag ta ut min lön i semlor och lyssna vidare på Terry Melchers första soloskiva. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det.

Elin Unnes: Jag hade hoppats på en dagsutflykt till Antwerpen för att gå på Ann Demeulemeesters sample sale, men nu verkar det istället som om jag blir kvar i Paris för att med största säkerhet svimma även på mitt andra bikramyoga-pass någonsin. Nästan lika säkert är att jag kommer att fortsätta lyssna en hel del på In Solitudes ”To Her Darkness” samt sura över att jag missar dem i Stockholm den 25 januari.

Petter Thermaenius: Har skaffat en sådan där mobil som alla har. Så jag antar att den kommer ta upp större delen av helgen. Annars ska jag i sann D-taktsanda skrika lungorna ur halsen.

Sara Martinsson: Riktigt kul kan man ha på 1900 i Stockholm i kväll! Där spelar mina dj-kompanjoner från Supermix den bästa musiken, och om det mot förmodan inte skulle falla dig på läppen står jättebra bloggen Människobyn för underhållningen i andra änden av nöjespalatset på Regeringsgatan (mer känt som Kåken). Har du inte möjlighet att befinna dig i huvudstaden kan du alltid roa dig med den här geniala kulturyttringen:  Adam Warrocks ”Parks + Rec EP”.  John Legend har aldrig gjort så här mycket nytta: ”Vote Knope!”

Säsongsfinalen av Studio PSL sändes till stort jubel i kommentarsfälten. PSL-Elin utvecklade sin medverkan i programmet och bjöd ett digert extramaterial. Samtidigt i vårt andra statliga etermedia tog First Aid Kit över och spelade den bästa musiken en hel vecka i P3. Medan en till kanalen relaterad debatt rasade på nätet. Detta och mycket mer i en ovanligt späckad popvecka, som också gav bland annat det här:

Politiken och musiken har som vore det rena 1975 legat nära varandra denna vecka. Det omdiskuterade amerikanska lagförslaget SOPA (och dess systerförslag PIPA) har hunnit protesteras emot vilt på popbloggarna, och dess avgörande framskjutas desto mer försynt av senat och kongress.

Och i Sverige har indiescenen också visat framfötterna. Medan samtliga nyhetsmedia irrat runt planlöst efter namnet på nye S-ledaren kom avslöjandet från en av senaste års finaste representanter för svensk kvalitetspop. Olov Antonsson på Västerbottens Folkblad blev först med nyheten att Stefan Löfvén skulle ta över som ordförande för Socialdemokraterna. Olov är givetvis för PSL-läsaren mest känd som killen bakom Cocoanut Grove.

Mer popnytt i veckan: Disney ”lånade inspiration” till en ny t-tröja från ett av pophistoriens mest stilrena band. Att serieföretaget ville åka snålskjuts på Joy Divisions goda smak är knappast överraskande. Mer anmärkningsvärd är i så fall  det multinationella företagets snabba reaktion. Bara några dagar efter att ”lånet” uppmärksammades lades tröjplanerna på is, kunde Kulturnyheterna rapportera.

Och säga vad man vill om i nästa vecka albumdebuterande Lana Del Rey och den utdragna pr-kampanjen kring henne. Dess effektivitet går inte att anmärka på, och i veckan visade det sig att den fått konsekvenser även för andra. Instrumentalrockbandet Del Rey har nämligen plötsligt (och får man väl ändå säga oväntat?) placerat sig på Tyskstoppen. Detta tack vare deras namnmässiga likhet med popfenomenet!

I genren festivalnyheter har veckan, precis som den förra, radat upp glada nyheter för den som redan nu börjat ladda för sommaren. Exempelvis har Way Out West låtit meddela att de lägger till en extra dag till festivalprogrammet. I år kommer festivalen att inledas redan på torsdagen 9 augusti och pågå till lördagen 11 augusti.

Ett av banden som i dagarna tillkommit i det redan späckade schemat är brittiska Florence & The Machine. Kanske kommer deras framträdande på festivalen att se ut ungefär så här, som i denna helt sprillans livevideo:

Avslutningsvis var detta veckan då Etta James gick bort, med konsekvensen att hennes försäljningssiffror sköt i höjden: de ökade med 378 %.

Även svensk pop blev en pärla fattigare denna vecka: Per Odeltorp, mer känd som Stig Vig, Dag Vags bastrakterande sångare har lämnat oss. Skänk honom och hans familj och bandkamrater en tanke, genom att skänka ett öga till den här comebackvideon från 1989.

O Magazine firade ifjol 10 år som tidning. Oprah Winfrey har med andra ord poserat för ett gäng omslag genom åren. Frågan är om inte februarinumret 2012 är det bästa hittills. Oprah skriver omslagspuffar och ritar logotyp med färgglada kritor på en stor griffeltavla – Express yourself!

Bakom omslaget står Robert Priest och Grace Lee på designbyrån Priest + Grace, som för en tid sedan fick i uppdrag att redesigna O Magazine. Kör hårt!

Det var en WS-tät kväll i onsdags när Fred Armisen körde sin första europeiska ståuppföreställning på Strand i Stockholm. Martin Degrell fick komma upp på scenen som snuttefilt (Armisens ord) när det var Q&A, och både Per Perstrand och jag själv tog vårt ansvar och ställde frågor. (Per: Fråga om hans faktiska arbete. Jag: Fråga om ställen han gillar i Portland.)

Det gick förstås inte att låta bli att fnissa lite åt hipstertätheten i publiken. Eller åt att Armisen uppträdde på Strand, så när han sa att hans favoritfigur i Portlandia var föreståndaren för den feministiska bokhandeln och frågade om vi hade några såna i Stockholm kunde vi svara att ja, Hallongrottan ligger precis runt hörnet.

Överlag var det ganska mycket Stockholms- och Sverigefokus. Armisen charmade publiken med att dra lite svenska glosor, och prata om hur mycket han älskar Sverige och Stockholm, och som alltid är det lite svårt att avgöra hur uppriktigt menat det är. Ganska? Tror jag? Dock var det roligt att klassikern »Ni är så snygga här« följdes upp med den logiska följdfrågan »Ser vi andra ut som monster när ni reser utomlands?«.

Charmigt var kanske också ledordet. Ganska snäll observationshumor om hotellmusik och olika gitarrist- och trummisstilar, bilder på Armisen som barn och tonåring och när han första gången träffade Carrie Brownstein. Inga elakheter, inte särskilt vasst. Och först var jag lite besviken, jag tänkte att jag hade väntat mig lite mer edge, lite mer gapflabb och lite mer syra. Men sen insåg jag att det egentligen är helt i linje med Portlandia – som är oerhört kärleksfullt gjord. Den är inte hipsterhånande för hipsterhatare, den är hipsterhånande för hipsters. Lite självmedveten och koketterande men oerhört ömsint.

Vad det egentligen var, är den där snubben man känner som är sjukt rolig men som inte behöver ta plats hela tiden, inte stå i centrum och skämta jämt. Alla småroliga saker han säger under ett år fast ihopklämt på en dryg timme. På gott och ont.

PREMIÄR: Noonie Bao - "About To Tell"

Förstavideon till den förstaskiva jag ser mest fram emot i vår ser du nu för första gången på PSL. Noonie Bao är något alldeles extra. Varför vill jag försöka berätta bara lite mer om här:

Historieskrivningen om hur en sådan som jag kommer i kontakt med en sådan som Noonie brukar börja så här: ”Första gången jag hörde talas om” Noonie Bao var när en kompis var labelmanager på Sveriges nya fackförbund och berättade om hur de just då gjorde en video åt en ny artist. Filmen skulle ha flamencotema, med kostym och dansare och medan han pratade tog min fantasi med mig till någon helt annan stans. Ett bra artisteri börjar liksom alltid där, i berättelsen. Artister som är större än vardagen kan ta dig med sig vart de vill, bara genom att någon pratar om dem. Jag älskade alltså artisten Noonie Bao redan vid ”flamenco”.

Något eller några år senare gjorde jag ett radioprogram där Noonie var med. Då hade hon just släppt en EP med tolkningar av proffslåtskrivaren James Fauntleroys låtar. Han har skrivit till bland Chris Brown, Ciara och Rihanna, och att Noonie själv sedan skulle gå den vägen och skriva till andra känns så här med facit i hand alldeles logiskt. I hennes sätt att förhålla sig till Fauntleroys originalkompositioner, där hon mycket allvarligt tolkade dem som vore de hennes egna, kunde man redan då och även där höra en artist med förståelse för just berättelsen. Precis som min kompis skvaller om en ny singer/songwriter med extremhöga videoambitioner avslöjade något mer, gör Fauntleroy-EP:n det samma.

För en artist med talang för att berätta sin egen historia blir ju nämligen låten bara ett bara ett verktyg av många. Den som är trygg i det kan också röra sig mellan de olika rollerna, och den som behärskar ett sådant förhållningssätt behöver heller aldrig vara sentimental kring de egna kreativa resultaten. Noonie Bao kan lika väl som att vara larger than allt artisten som själv kliver upp på scenen, vara låtskrivaren bakom Tove Styrke (en frågar du mig betydligt mindre jag-stark artist). Hon kan vara både den mystiska gestalten som vill dränka hela sin första video i flamenco, som hon kan vara den lugna tjej i flanellskjorta som jag mötte för det där radioprogrammet. Formen är inget, samtidigt som den är allt.

I verkligheten, rent fysiskt om man ska vara så frank, är Noonie lite mindre. Men hennes musik, när den är helt hennes egen, är stor. Den rymmer så många lager av inspiration och lekfullhet och gränslöshet att jag bara kan påminna mig en enda annan artist som jag intervjuat vid ett köksbord på Söder och som kunnat mäta sig. Det var Lykke Li. Och henne gick det ju får man väl säga ganska okej för.

Nu släpper Noonie snart album på Hybris. Om hon är ny för dig kan du börja din bekantskap med vårens mest intagande debutant via videon här ovan. Jag är jätteglad att vi får visa den först här hos oss på PSL!

Deportees ? ?A Heart Like Yours (Oskar Linnros remix)

Måhända är det för att fira helgens P3 Guld-vinst som Deportees nu passar på att släppa en ny singel från ”Islands & Shores”. ”A Heart Like Yours” har vi lyssnat på hela hösten, videon har vi kollat på sen i förra veckan – och nu finns det anledning att spetsa öronen igen. Oskar Linnros har nämligen remixat!

Medan Deportees varit superaktiva under 2011 har det varit desto mer tyst om Oskar Linnros. Men samtidigt som vi har kört Deportees-albumet på repeat har vänskapsbanden mellan bandet från norr och ensamseglaren från Stockholm gett kreativa resultat. Ett första exempel är den här remixen, och kanske kan vi hoppas på mer i framtiden? Envisa rykten tyder på det… Tills dess, tryck på den gröna pilen du ser här ovanför och berätta vad du tycker om det nya samarbetet?

MER på PSL: Deportees  ”Guide till mitt huvud”

Den genomsnittliga svenska kvinnan heter Maria Johansson, är 42 år och jobbar inom vården. Hon tjänar 23 300 kronor i månaden. Hon har två barn; en son som heter Simon och är 15 år och en dotter som heter Emma och är 12 år.

Maria är gift sedan 12 år tillbaka. Hennes man tjänar 32 000 kronor. Maria och hennes man bor i en villa som är taxerad till 1 326 000 kronor och de äger en silverfärgad Volvo av 1999 års modell. ”Om Maria får bestämma så kommer deras nästa bil att vara röd. Under året kör de 1 240 mil.”

Ovanstående fakta om medelsvensson finns att läsa i ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” som kom ut förra veckan. I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle. Det finns helt enkelt ingen som tycker att ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” är en särskilt rolig bok.

Jag tycker å andra sidan att det är skönt när SCB släpper siffror som är ganska lättillgängliga och enkla att förstå. Men när jag i radion höjer ett, faktiskt i sammanhanget ganska ödmjukt, finger och påpekar att det är en ganska behaglig ingrediens i debatten att få tillgång till konkreta fakta om män och kvinnors situation i Sverige i dag, då jävlar brakar det loss bland lyssnarna.

”Men GUUUUD Hannisen, skaffa dig en hjärna”, skriver någon. ”Men asså snälla, man gör väl det man VILL göra hemma.” ”Men asså, snälla, ska det vara tillåtet att feminister sitter och smutskastar män i en public service-kanal?”

En kille skriver följande: ”Vi män har mer koll på omvärden föratt vi ängnar mer tid åt TV och radio, därför står vi mindre tid framför spisen! min sambo vet tex. aldrig ens vad det blir för väder i morgon. Mkt kortsiktigt levene tycker jag!” OBS, SIC!

Något jag ofta får höra när jag för feminismen på tal är att jag ska ta och lugna ned mig lite. Har den inte redan fått alldeles för stor genomslagskraft i samhället? Tagga ned! Det har liksom helt spårat ur det här med att det ska råda total jämlikhet mellan könen och kan man inte bara vara humanist i stället, det låter ju så mycket bättre. Men jag fattar inte varifrån den uppfattningen kommer. När jag i radio säger att jag är feminist, då blir liksom folk helt vansinniga. Det är så fruktansvärt provocerande att jag använder det ordet, och att jag ser det mönstret i de här siffrorna från Statistiska centralbyrån. Det kokar av hat därute alltså. Det blir så tydligt när jag sitter i radion och folk kan sms:a och mejla in direkt med sina åsikter, det finns inget filter. Och deras motargument? Jag blir mörkrädd. På riktigt. Och jag undrar: var finns denna feminism som tydligen är konsensus i detta land?

Den genomsnittliga svenska kvinnan lägger 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa hemma. Motsvarande tid för män är 69 minuter. Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte att Maria får bestämma färgen på nästa bil. Nej det är verkligen ingen rolig ­läsning, för någon.

RUN ON

No Way

Matador/Border

Trots att New Yorks Run On bara existerat som band i två, tre år och släppt två fullängdsskivor är medlemmarna knappast några dunungar. Sue Garner (gitarr, bas, sång) och Rick Brown (trummor, sång) har spelat tillsammans i olika konstellationer i ungefär tolv år. Gitarristen Alan Licht är veteran från band som Love Child och Blue Humans och nytillkomna Katie Gentile har spelat fiol sedan hon var tre år gammal. Tillsammans gör de experimentell musik som för tankarna till band som Thinking Fellers Union Local 282, band som skriver aviga treminuterspopsånger som till formen är traditionella men som alltid tar oväntade vägar inom de ramarna. Run On är ett sådant band. De tar det där fjärde ackordet. På »No Way« samsas influenser från krautrock till country via no wave och postpunk.

Johan Jacobsson

ROYAL TRUX

Sweet 16

Virgin

Jag är inte av den åsikten att band automatiskt blir sämre om de går från ett litet oberoende skivbolag till ett större, men Royal Trux är ett typexempel på en sådan förändring. 1995 lämnade de relativt lilla Drag City för jätten Virgin och släppte »Thank You«, sitt dittills tråkigaste album.

Jag hoppades på en utveckling av Royal Trux läskiga domedags-rock’n'roll — att Virgins förmodade extra dollar lett Neil Hagerty och Jennifer Herrema (som är Royal Trux) till än mer oljud och än mer experimentlusta. I stället möttes jag av en jämförelsevis polerad och strukturerad platta som saknade det mesta av föregångarnas intensitet, attityd och innovation. Och inte rockade den heller, borta var den fusion av Rolling Stones och en tågkollision i slow-motion som präglat deras tre första utgåvor.

Musiken kändes kall och beräknande där dess föregångare bränt och fascinerat. Neil spelade nu stora rockriff där han tidigare fått sin gitarr att vara överallt på en gång. Jennifers röst lät ibland som en ansträngd parodi.

»Sweet 16« är en ännu större besvikelse. Allt som gjorde Royal Trux till ett häftigt rock’n'rollband är borta. Tendenserna från »Thank You« har fullföljts. Ihålig låt följer på ihålig låt. Fortsätter man jämförelsen med Rolling Stones så är »Sweet 16« Royal Trux »Emotional Rescue«.

Johan Jacobsson

REEF

Glow

S2/Sony

Brittiska Reef — ledda av sångaren Gary Stringer — spelar tung, riffglad bluesrock; de uppför sig som om livet var en enda lång livekonsert med Humble Pie. Nya »Glow« är kanske inte riktigt lika självlysande som debuten »Replenish« från 1995, men i jämförelse med mycket annat som kommer i den här genren intar Reef en allt tydligare särställning.

Inte ens åldermannen Paul Weller, som gått i den här riktningen som soloartist och som själv upptagit Reef bland sina adepter, känns lika övertygande som den här kvartetten.

Här finns på sina ställen samma ungdomliga fräschör som hos Sex Pistols före Sid Vicious, och i likhet med urpunkarna från mitten av sjuttiotalet lyckas Reef alltid finna något sorts extremläge för sin musik. Inställningen »lagom« finns inte på gitarrförstärkaren.

Likaså tar Gary Stringer sin röst till platser som hans sånglärare säkerligen aldrig trodde existerade. Hans mycket speciella sångläge är själva kärnan i Reefs musik. Det är runt hans riviga, raspiga, nasalt rundade sång som melodierna kretsar. Byggstommarna är energi, kraft och envetenhet. Inga egentliga finesser, men ändå lätt finurligt. En kompakt ljudbild, som ändå tycks vara fylld av luft och hål. Märkligt. Tankarna går ibland till Led Zeppelin i höjd med fjärde albumet, exklusive det pretentiösa anslaget.

Reef är unga killar. Det tydligaste exemplet är »Yer Old«, där Stringer och ett maniskt piskande band tar ära och heder ur alla så kallade föredettingar i branschen: »Hide away boys you’re no longer in favour/You’re yesterday’s news and no longer the flavour«. Det är tummen rätt i ögat på alla gamla gubbar i trettioårsåldern. Kenwyn Houses gitarr far runt som en testosteronstinn bålgeting, med gadden i anfallsläge hela tiden.

Bakom den fantastiska titeln »Lately Stomping« döljer sig ett sanslöst wah wah-eldorado, med en gitarr la »Superfly«, och i »Summer’s in Bloom« sätter en tung, fet orgel sig till rätta i finfåtöljen. Ju mer man letar desto fler finesser dyker upp längs vägen. Men det finns också tillfällen då det hela mest känns som tomma riff, och en dryg fjärdedel av materialet lär förpassas till de ospelade låtarnas egen kyrkogård. »Robot Riff« är precis så stabbig som titeln ger sken av, och »Higher Vibration« håller på i längsta laget utan att komma någonstans.

Sammantaget är dock »Glow« en rolig bekantskap, och kanske NME får rätt när de tippar att Reef mycket väl kan bli en världsangelägenhet.

Micke Widell

''The Descendants'' handlar - som titeln antyder - om ättlingar, arv och band mellan generationer. Låter det vagt? Det är det också. Premiär: 2012-01-27

“Where am I? What am I doing? What for? She tried to get up, to drop backwards; but something huge and merciless struck her on the head and rolled her on her back.” Hey, this sounds familiar. Did I already read this? Should I break up with Larry before or after Zumba class?

Bara en liten spalt ur veckans New Yorker. På några hundra tecken skildrar Patricia Marx hur det känns att läsa Anna Karenina i trängseln på tunnelbanan. Tankar som fladdrar mellan ryska släktträd, statusrader på Facebook, livsavgörande beslut och Zumba-pass. Lite fånigt kanske. Men det är ju just den där lättheten som gör att man gillar New Yorker.

PSL-favoriterna The War On Drugs har just släppt en mycket kryptisk cowboyvideo till sin låt ”Brothers” från ”Slave Ambient”, en av förra årets 25 bästa skivor. Duelltemat känns ju igen men omständigheterna här är minst sagt luddiga. Vem är hjälten? Varför? Musiker brukar ju säga att allt går att laga med lite gaffatejp men här verkar tejpen nästan vara boven i dramat, eller?  Och hur slutar det egentligen?

Vi är inte helt säkra på att vi förstår men vi tackar förstås inte nej till en cowboyvideo!